Var ska man börja?...
Var ska man börja? När man tänker på ALLT man vill göra, hur ska man kunna sila bort en del?
Alla uppmuntrar till att följa sin dröm, men vilken ska man då följa? Det är alldeles för svårt att välja, vilket ibland kan leda till att människor helt lägger ned allt de någonsin drömt om att bli/vara... Vad blir det då av samhället eller vad vi nu ska kalla det vi lever i? Vad skulle hända om alla gjorde så? Då skulle inte vår omgivning se ut som den gör.. Om inte du eller jag blir eller åstadkommer det vi ska bli eller göra, vem ska då göra det? Det kommer bli precis som när man lägger ett pussel och en bit fattas. Bilden blir inte komplett. Alla har ett ansvar att ta fram det där som ligger längst in och kanske håller på att damma igen. Ta fram det och putsa på det, ge det liv och en chans till att komma till verket... Bara du vet vad det är.
Kärleks dikt...
" Sätt mig som ett sigill på ditt hjärta, som ett sigill på din arm.
Ty kärleken är stark som döden, dess svartsjuka obetvinglig som dödsriket.
Dess glöd är som en eldsglöd, en Herrens låga.
De största vatten kan ej släcka kärleken, strömmar kan ej dränka den..."
Ur Höga Visan
kankse, kanske, kanske...
Förståndet når till en viss gräns och ibland luras det av alla fantasier som man vill leva med.. Sluta fantisera och ge förståndet lite mer plats när bilderna i huvudet tar över..
Varje utgång är en ingång till något annat...
Från skolan- till gymnasiet, från gymnasiet-till?
Varför ska det vara så svårt att vet helt hundra på vad man ska göra? Det finns så otroligt många dörrar att öppna, men hur ska man veta vad som gömmer sig i rummet bakom. Hela livet är som ett enda stort hus, där det finns 1000-tals många rum. Rum som man måste vara i ett tag såsom skolan.. men sen då? När det egentligen inte finns några måsten, när man står i korridoren och det det breder ut sig fyrtio dörrar vilka ser helt olika ut, skiljer sig från varandra vilka döljer helt olika saker. De viskar tyst:" Vågar du öppna mig?" Hela en liv påverkas i vilket val av dörr man väljer, eftersom man inte kan vända tillbaka till korridoren utan det finns bara en utväg och det är igenom, utgången på andra sidan vilken leder till en ny korridor med nya dörrar.... Aldrig kommer man nog att få reda på hur de andra rummen såg ut...Om man hade valt en annan väg.. Alla dessa "om" som kan resa sig som en stor vägg framför sig..
Men varje utång är en ingång till något annat, något nytt, en ny chans, en ny erfarenhet...
Därför intalar jag mig att inte vända mig om och se tillbaka.. Att se tillbaka sackar ens tempo framåt...Och det är väl framåt man vill?
Att små saker kan betyda så mycket...
Ett litet ord, en uppmuntran, en blick, ett sms eller ännu bättre; ett brev i brevlådan. ;)
Det är så lätt att man tänker att allt måste vara så uttänkt och planerat, men egentligen är det ju det enkla och lilla som betyder mest. Att någon precis i den sekunden tänkte på dig och gladde dig...Vilken lycka.
Så lite behövs för att göra någons dag som det heter och tänk hur mycket man får tillbaka när man ger det lilla till någon..
Idag bjöd jag en vän på fika, och bara av det lilla kunde jag glädja henne.
Ville bara ge lite uppskattning till de enkla sakerna som förgyller vardagen, idag denna 4:e november .. när höstmörket sveper in allt den ser i sin kyla- glädjen och värmen finns i det lilla.
En liten flickas tankar...
Vad är ord? Ihopsatta bokstäver som är bestämda att betyda något, som betyder något för de människor som läser orden, de blir en innebörd. En innebörd om att älska eller att hata, att bygga upp eller att bryta ned. Det finns ingen gråzon. Se igenom orden som sägs för de är genomskinliga och bakom fasaden av bokstäver finns en mening och källan till vad som egentligen sägs.
Vad gör man när orden inte räcker till? När de ord man vill säga inte finns? Vad tar vid när orden är slut?
När dimensionen ord tar slut tar något annat vid...Vad vet vi inte, vi kan inte se det, höra det eller säga det..
Men det finns där...
